Helvetet. Att inte kunna sträcka ut händerna och ta emot kärlek.     Att nästan aldrig ha ägt den alldeles naturliga förmågan. Inte inse och veta att du är värd den allra största ömheten. Själen känns som en tom kolstybbplan en iskall och blåsig vinterkväll, när du var ett barn, och inte ville gå in till mamma, för hon var inte som dom andras mammor. Att känna sej ensam i alla sociala sammanhang, och i bröstet sitter det besvikna, sårade och rädda barnet. Barnet som var du, och som inte hade någon, fast det sprang omkring och såg glad ut. Det självutplånande barnet. Du tar det i din famn och viskar...     
Du tar dej själv i famnen och säjer lugnt: Seså, jag ska ta hand om dej, jag älskar dej. Stryka över pannan, stryka över bröstet... det ska bli bra, det ska bli så bra...  Barnet som aldrig hade några riktiga Föräldrar. Med självkänslan nere i källaren. Kärleken är Miraklet.