Det måste finnas något bättre, frugan är deprimerad… nästan i ett katatoniskt tillstånd. Det får mig att må skit naturligtvis… Det är min egen tomhet som tillslut tär på dem i min närhet. Att hon mår dåligt är så klart inte bara mitt fel… Hon har varit med om en massa skit, som många kvinnor varit… Våldtagen, varit gisslan… försökt hålla fast i dåliga förhållanden osv.
Men när jag inte får uttrycka mig i den form jag känner att jag är i, så dör jag. Vilket är lugnt. Jag kan dö på insidan no biggie. Men jag kan inte dö på insidan om det inte är tillglädje för någon, någon jag bryr mig väldigt mycket om.
Hon vill vara fri, jag vill vara fri, men vi är fast i våran kärlek till varandra och denna kärleken förgör oss…
Jag vill inte vara en IT tekniker, men hursomhelst så är jag en. Alla har sina egna problem och det är så det är. Jag förväntar mig ingenting av folk i allmänhet, fan bryr mig inte om folk i allmänhet. De lever för sin allmänhet och jag lever för någonting annat. I alla fall så brukade jag leva för min allmänhet, men allteftersom åren går så inser jag att jag lever egentligen bara för att knuffa undan min tomhet. Men tomheten består, tomheten är jag, det säger kanske mer om mig än vad det säger om andras allmänhet. Men så är det.
Att må skit har blivit lite av ett naturligt tillstånd. Yrsel, fylla… mänskligt utbyte och vedervärdighet. Tystnaden mellan utbyte av tankar och idéer mellan oss. Vi försöker vara snälla men tillslut byts det ut mot en sjuk egoistisk självbevarelsedrift. Hur kunde det bli så här? Vi gick in i det med helt andra ambitioner… Vi skadar dem vi älskar och vi skadar oss själva. Vi vill vara själva, fria men vi klarar inte av det. Vi flyr till varandra utan att lösa våra egna konflikter och genom det lägger grogrunden för nya, elaksinnade konflikter… Vi säger saker i självförsvar, i ilska, vi får någon av den andres oförmåga att lösa sina konflikter men vi lägger ingen vikt i hur vi hanterar våra brister… Bristerna är vi, förutom när bristerna är någon annan. Då blir dem tillslut någonting som vi ogillar så mycket att vi slutar med något vi aldrig trodde vi kunde sluta göra… nämligen älska.
Jag intalar mig själv att om jag bara kan få henne att få ett riktigt bra jobb i ett annat land så har det ändå inte varit för intet. Något jag också vet att hon vill. Men jag vet att när den dagen verkligen kommer, och ensamheten finns där igen. Så kommer jag fortfarande inte vara lycklig.
Det finns något svart mörker i mig. Allt är på något vis otillräckligt, återkommande och sker utan aptit för vare sig det eller något nytt. Jag tror jag tröttnat på livet helt enkelt och folk. Och folk jag gillar klarar jag bara av i små doser.
Jag har inga svar, fan jag har inte ens några frågor. Att äta ger ingen glädje, att sova ger ingen glädje, att knulla ger ingen glädje, inte heller dricka, knarka, eller skriva. Det känns som jag ätit mig mätt på allt. Allt är i sin otillräcklighet otillräckligt och jag tvingar mig upp, tvingar mig till intresse och tvingar mig till en nivå av professionalism. Nikotinet biter, alkoholen biter, kärleken gör ont så den biter också, men… Slår aldrig lika kärleksfullt i en längre. Jag längtar inte bort, jag längtar inte fram, jag vill någonting annat men vet inte längre vad…
Det är det som styr denna världen som jag vill ha ingen del av. Jag vill bryta upp ingrodda mönster, smula sönder gamla värderingar och bryta mig loss från denna förlorade värld. Men jag har tappat min rebelliska flare, mitt full i fan and no good. Mitt piece of shit liv – och denna konstanta kamp för att slita sig loss ifrån det. Jag är i nätet men jag har slutat att försöka slita mig loss, jag är fast… fast i denna tomhet. Jag tror dessa tankar säger allt egentligen…
Vad hände med det dåliga i vardagen? Kampen om att ta sig därifrån… Vad hände med kampen i sig? Vad hände med viljan att kämpa? Den dog i utbildning, den dog i att tvinga sig till något man inte är. Ändå så ser jag galenskapen varje dag. Jag känner den när jag kliver på bussen på morgonen för att åka till jobbet. Jag känner av den när jag jobbar, i min interaktion med andra när jag jobbar… Jag ser dem i ögonen hos dem som beordrar mig i vad jag skall göra och jag känner den hos dem som jag hjälper… Denna kliniska existens, i denna avskalade, händelselösa och obarmhärtigt säkra verklighet. Och ju mer jag konfronterar den desto starkare blir den. Därav denna uppgivenhet. Vi kan inte supa bort det, spela bort det, kasta bort det eller fly undan det.
Skulle inte säga att jag är olycklig i sig, ty det är i alla fall ett uttryck för något. Jag tror faktiskt att jag inte ens har det. De enda jag vill är att min fru hittar sitt drömjobb så jag kan leva ut mina sista år i livet i oblivion.
Antingen det, eller något ännu svårare, hitta tillbaka till en rebellisk känsla och aldrig någonsin släppa den igen. Men jag inbillar mig inte längre att det är för något gott och rätt, även om jag inbillar mig själv det… nej fan, jag vill ha förändring för min själ kräver det. Jag vill nog bara bryta normer och förstöra … kanske bara för att jag vet att jag kan och behöver ge mig själv uttryck för det.
Därmed inte sagt att jag inte beundrar henne, min fru, för all den skönhet och livskraft hon besitter. En slags charm som är svår att ibland greppa tag om. Men jag ser henne som en egen del i sitt liv, och inte som något jävla bihang i mitt liv. Mitt liv som är så tomt och innehållslöst… Jag vill att hon skall ha glädje och frihet som inte längre finns i mitt liv. Jag vill ge henne det och släppa henne fri på ett sätt som jag själv tappat hoppet om…
Ge inte upp älsklingen, din tid kommer… Skit i mig, jag klarar mig alltid det vet du. Jag har överlevet vintrar i Gnosjö isolerad i en husbil. Jag har överlevt denna tomhet så länge, jag kommer klara mig…