Det var någonting med barndomen
Som stannade mitt liv
Jag tror det var luften och skratten
Eller knivarna i ryggen

Det kan ha varit lärarnas bittra ansikten
Som mötte oss på morgonen
Eller de oskyldiga lekarna på skolgården
Även om jag aldrig fick vara med

Jag vet att det var alla mina fina vänner
Som slog mig i korridoren
Eller de tuffa, snygga pojkarna i klassen
Som skrek "hora" efter mig

Jag kan tänka mig att det var metallbiten
Som skar in i min hud
Eller den fräna lukten av bränt kött
Efter en cigarett mot min hand

Jag antar att barndomens vackra vyer
Som alla längtar efter
Är vad som gjort mig till ett levande konstverk
Fylld med ärr och självhat