Forsens dånande öga
störtar sig mot Havet
från en vinter mörk o kall

Värja sig båtar oss föga
det är bara att ryckas med
i Kärlekens skummande
glittersvall


Vattenkaskader slår
mot klippor hårda
av stelnad svart lava
o blöt granit

Det är en ljuvlig vårdag
då Afrodite äntligen kom hit


Öppnade famnar sig
ömma sträcker
mot Paradisets strålande port

kraften väller in i grottans inre
som den alltid genom eoner gjort


Du finns där min älskade Kära
på en bädd av rosenskum

o är mig alltid Gudomligt nära
Du som fått klippan att sjunga
där den förr var sorgset stum


Ständigt är Du
i mitt berusade sinne
där näckens röda fela rår

o spelar mig i mörkerkärrs minne
tills ljus o fägring som jag får

i månskenskupans gula
helande spår

           (dimridå)

Du strålar där Du evigt vilda
som fötts ur snö sten o is

som mig varsamt smeker
med solhänder milda
på sköra trollsländevingar
ut till vårens regnbågesdis


Födda ur vårlig värme
av Kärlek o vatten
små älvor sig svingar
bort mot Havets hävande sång

där de dansar i försommarnatten
över gulgröna kaskader
i bokskogs lätta eteriska
språng

                    ,

                    ,          

                    ,

                 ~*~

© Bo Himmelsbåge