Igår satt jag under ett träd
som blommat ut
som nådde så högt
och växte än,
bestämt och trotsigt
mot den onåbara skyn,

jag satt där i flera år
och ju mer trädet växte
desto mindre blev jag,
jag krympte så pass
att jag fick plats innanför skalet av en pistagenöt

jag blev så liten jämfört med trädet
att jag blev yr
och jag kunde inte längre se
de inramade porträttfotona som hängde på trädet,
de försvann som i en eldsvåda,
uppslukades av himlen