Fyrskenets ljus reflekterar flyktigt hennes blanka panna som pärlats sig en aning efter promenaden utmed strandkantens sand, vågorna rullar upp o planar ut mot hennes fotdynor och suddar snabbt bort hennes fotspår, som om hon aldrig hade gått där.

Hon kollar tillbaka i det flyktiga skenet medan hon rättar till den klar röda broderade tröjan i brisen som anländer med nyckfulla intervaller. Alla spåren är borta, hon stannar, biter sig sakta i läppen, hon vill vända och gå men plågar sig själv med de objudna tankarna som tränger sig på och ger dem utrymme, utlopp för att låta dem skada hennes misshandlade känsloliv om än mer, kanske för att rättfärdiga att släcka sitt liv, det enda som getts henne, hon sänker sakta blicken för att på nytt lyfta upp den med kisande ögon mot mörkrets skuggor.

Hennes liv är precis så, när hennes röst låter finns hon, när den ebbar ut glömdes hon bort lika fort. Plötsligt skriker hon tills rösten spricker ut över vattnet döva djup, hon känner inget, hon vill gråta men är helt tom inombords, ett försök till att pressa fram de förlösande tårarna slutar bara att vreden och besvikelsen tilltar.

Hon borrar in fingrarna i de vida maskerna på tröjan och rycker upp flera hål i tröjan tills en nagel går av. Hon pressar samman läpparna och tar ett djupt andetag i vansinnet som är på väg ut men hejdar sig, släpper andetaget mellan läpparna och låter vredens vind stiga mot skyn, hon orkar inte, orkar inte bli mer arg, visa mer känslor för att möta den obesvarade reaktionen, lättnadens kårar får skuldbladen att frysa, hon börjar gå sakta baklänges för att vrida runt kroppen med några dubbelsteg medan hennes långa hår spridit ut sig över hennes bildsköna ansikte.

Fingertoppen färgas röd när blodet koagulerar ut över fingret. Försiktigt smakar hon på blodet på tungans topp, livets flöde men också dödens sigill. Hon spottar några gånger när hon hastigt bromsar en kräks reflex och blir illa tills mods.

Mörkret och ensamheten gör henne plötsligt rädd, fingret gör ont, det öppna landskapet skyler inte hennes tillvaro, det känns som fyrens lampa har ökat takten, hon stirrar in i skenet och förlorar den mörkersyn som byggts upp, en otrygg men van känsla förgrenar sig i själen alla rum när hjärtat ökar sin takt och pressar venernas elastisitet, hon snubblar några gånger men räddar fort upp balansen, trots att hon sökt ensamheten och mörkret hela sitt liv. Ändå kan hon inte vänja sig med sin enda vän, mörkrets tystnad som varit en stor tillgång under alla hennes dagar men som nu kom att ta hennes liv.