Fast det var sommar
så frös vi

mellan raderna

när vi skrev
kärleksdikter

och väntade
på att få träffa

den rätte

när vi såg ut
genom
fönsterglas
utan att märka av
sprickorna på det

i fjärran av ljus,
en enda stad,
i ett ständigt dis

bilder av gator
upplysta
för var och en
av oss
med en alldeles
speciell stråle
som följer oss

fyra våningar
upp

i en vajer fäst
på en ängels vingar

i ett köksfönster.
skinande rent

barn, fru,
i några lyckliga år

man vill så gärna
vara som alla andra

själv har man ingen aning
om vem man är

man är någons
andra hälft

och samhället letar efter
borttappade barn som
kastar brandbomber

i själva centrum

trädkronorna
som susar i dungar

är ekon från våra
uppgivna suckar
inombords

vi söker

spår av liv,

i ett ständigt töcken
finner vi fragment,

hjärtslag,
röda kranskärl

under genomskinliga
regnkappor

som skaver
av vassa kanter

av höga hus

man vill gå in
i en dunge

och bli
till mossa och torv
grenar och pölar
och finna
sej själv där

så som månen
blänker

blir själva
spegelbilden
total,

hon blundar
och sjunker
går in i sina tankar

fontänen
som blänker
av pärlor
mellan grenar

ur ett sjöodjurs
käftar
sitter barnet där

bland fjäll grönt
av missfärgat bleck
av tidens gång

med utsikt över takåsar
och det enorma
kontorslandskapets
fasad

med en döende
fågelunge i sin handflata

men vi har inga
kyrkogårdar för den
älskling

hon
masserar
fågelns
tunna bröst
och nickar

utan att visa
en enda tår
som gömmer sej bakom
masken som stelnat
för längesen

pekar hon
på de ensamma
varelserna

också dom bär
på döende fåglar
i sina handflator

också dom
hänger ned

efter en lång
tung dag
i arbete.

blinkar de
små fönstren
med tindrande ögon

gardinerna som vinkar
och rör sej.

Andra har legat
hela dagen

och tittat på ett tak
tittat på det

och sett rakt genom det
och velat komma

som om någon plötsligt
skulle lyfta på det

kanske skulle de finna
varandras
andra hälft

och kanske ge sej ut
och rädda den sista fågeln
i deras stad