TRYGGARE KAN INGEN VARAJag sitter vid köksbordet med en kopp rykande kaffe och en karlsbaderbulle. Njuter av mitt återerövrade hem. Såpa doftar från solvarma golv. Ordningen är återskapad. Var sak på sin plats. Tystnaden talar till mig. Ordning är min trygghet. Den enda trygghet jag känner sedan barndomen. Där fanns det inte plats för det ordet. Där fick vi alla gå på is som kunde brista. För bara ett litet obetänksamt ord. För några timmar sedan hämtades de små av sina föräldrar. Nästan en hel vecka bodde de här, medan föräldrarna var på semester. De vände upp och ned på huset. Lekte med lego och dockor. Skrattade och skrek till Sunes Jul. Åt massor med tekakor med skinka. Och lasagne och köttbullar. Flera kilo frukt. De somnade till Astrid Lindgrens sagor. Sov som stockar, medan jag vakade. De höll gärna handen när vi var ute och gick på upptäcksfärd. Så trygga. Ställde frågor jag inte kunde svaren på. Finns Gud? Varför är näbbmusen död? Hoppade och skuttade. Undersökte vattnets temperatur och smetade med pollen. När föräldrarna, efter välbehövlig egen semester, kom för att hämta barnen, kastade barnen sig om halsen på dem. Man riktigt såg kärleken mellan föräldrar och barn. Glädjen i varandra. Och jag kände sådan glädje för barnens skull. Att ha föräldrar som älskar dem. Som ger dem trygghet. Alltid ser till deras bästa. Guidar dem framåt i stort som smått. Lär dem rätt och fel. Deras framtid syns ljus. Även om faror kommer att lura. Men deras föräldrar kommer alltid att finnas för dem. Och jag kände sådan sorg för min och mina bröders barndom. Trygghet som aldrig fanns för oss. Vår framtid som ingen brydde sig om. Och det gick som det gick. Storasyster klarar sig alltid. Men det var värre för bröderna.
Prosa
av
Elisabeth Nilsson
Läst 484 gånger och applåderad av 8 personer Publicerad 2016-05-27 17:01
|
Nästa text
Föregående Elisabeth Nilsson |