Mina förrådda tankar revolterar mot nyhetens nakenhet om flykten från sanningen – detta Alcatraz. Drömmen var ju att aldrig måtta slag mot ansiktet, utan att mötas av vänskap och broderskap i jämlikhetens namn. Dessa förnedrande tidevarv som alltid serverar ångest och skuld till de nyfikna. Jag kom och jag gick, och ingen frågade varför. Inte ens jag. Men nu ska skörden mogna för sista gången. Fast att skörda finns inte någon som anmäler sig frivilligt till.

Blås i mistluren mina älskade, för jag misstänker att natten blir mörk och oändligt lång. Lägg ifrån er alla gummibjörnar, geléhjärtan och skumma bananer. Kom och dansa den segrande regndansen. Jag vet det finns ett hav, där alla hågade simmar mot vågorna för att stävja vinden. Då kan vi i stillhet ro våra ekor bort från den förtärande elden som hatar glädje. Poesi – min kära färdkamrat – får väggarna att bågna i glädjehusens mardrömmar. Så kom inte och säg att jag inte är schysst mot er. Finns det något att tillägga, så räck upp er hand först.