Hon påbörjar alla sina meningar med ett utdraget "eh..." för att sedan osammanhängande få ur sig det hon vill få sagt. Förut fann jag det störigt. Jag trodde att det var brist på självsäkerhet. Att det där mumlandet var ett tecken på att hon var osäker och rädd för sina egna åsikter. Men jag vet ju bättre nu. Hon är inte en talker, helt enkelt. Det som cirkulerar innanför hennes pannben  är för jävla bra för att kunna sätta ord på utan att försiktigt planera ordvalen innan. Hon är en thinker, en writer. Och en listener. Jag är bättre på att prata, och efter varje mening hummar hon eftertänksamt. När jag pratat i en evighet och fått sagt allt och lite till påbörjar hon sitt svar med ett mumel igen. Hon stirrar rakt ut i luften samtidigt som hennes hjärna går i högvarv när hon kämpar för att ge en tillfredsställande reaktion. Jag tar hennes hand och hon ser på mig och fattar att det inte är nödvändigt. Allt hon behöver göra är att lyssna, och det vet hon nu.