I botten på min verktygslåda ligger intyget på min hemortsrätt i ensamheten. Ovanpå det, lite slarvigt hopvikt, fantasins osynlighetsmantel. Länge skyddade den mig, så att ingenting som hände riktigt lådde vid mig. Men den hade en avigsida som inte ville släppa in verkligheten genom väven. Jag umgicks med illusioner och föreställningar om människor, men jag förstod mig inte på dem. Jag var en främling.
Fortfarande kan jag minnas uppgivenheten, när jag trodde att alla andra ägde en kunskap om livet som jag inte kunde se. Jag kunde flyga högt och långt i tanken, men jag hade inget begrepp om praktiska detaljer. Jag störtade. Gång på gång. Blåslagen och naiv irrade jag omkring utan kompass.
Men jag tog mig ändå hit, och idag har fantasi och verklighet fogats samman till en hanterlig bild. Åren slipar av topparna och gör avgrunderna mindre djupa. Inte så spännande kanske, men lugnare. Och verktygslådan har jag kvar. Idag kan jag se att många av de som jag avundades saknar barndomens verktyg.
Sånt blev livet. Jag vill inte byta. Det låg jag och funderade på inatt.