Solen viskade ord i stenar, berättade för en främling på en avlägsen planet
Samma art som rännstenen under höga klackar

Samma sol som aldrig lyser om natten
Den tysta, den obemärkt lidande
Ett släkte ovanpå höga klackar

Stenarna viskade
"Vi hör ihop, sammanlänkade"
Stenarna viskade
"Hon dödade vårt barn"

Jag driver tyngdlös genom vakuum
Förbi bråte och metall, livsuppehållande system
Och tänker på den motsatt avlägsna planeten, en planet
På dig, med blicken mot rymden, en rymd

Slutet pockar och för mig ut på klippan, en klippa på någon av sfärerna
Detta klot
Ska avgrunden ta min kropp eller sinnet ta en annans?
Det väntar på andra sidan, de som kom
Vad tänker vi egentligen, när kroppen störtar?
Vad säger vi, till leende anleten?

Samma art undrar fortfarande
"Vem är fyren?"