Tänker på livet som något väldigt begränsat

Vi släpps ner för att gå i det daggvåta gräset
eller den heta sanden ett begränsat antal steg

Sedan lyfts vi upp igen
Det blir tomt för dem vi vandrat med

En gång är alltid den sista
Kläderna på stolen i sovrummet
har krängts av en sista gång
men det visste du inte

Någon gång i våras användes stövlarna
en sista gång och ställdes därefter på sin plats

Alla kom-ihåg lappar som skrevs förgäves
och rester som stoppats in i frysen.

Vi vet aldrig
Tänk en dag öppnar vi vårt sista mjölkpaket
och dricker en sista kopp kaffe

Någon gång vi älskar är också den sista, vi vet inte
men smärtsamt när vi anar

Drömde i natt att jag var på din gata
och tittade in genom fönstren

Där som alltid varit så varmt och levande
var nu stilla och avstannat
tömt och tillbommat.

Allt av värde var borta
kvar fanns mest skräp, smuts och det som ingen vill ha

Det är så jag känner mig

Kvarlämnad som en knappt halvläst bok
eller en kom-ihåg lista på kylskåpet som inte hanns med

Så tog jag vägen förbi ditt hus idag
Hoppades på att få ses en stund men dörren var stängd
Du var inte där och det låg höstlöv på trappan som inte sopats bort
Dina hibiskusar hade torkat i fönstren.

Vart tar ett liv vägen?

Du skulle ha öppnat
skrattat, fixat kaffe eller ett glas vin,
berättat något, föreslagit att vi skulle krypa ner en stund.

Du skulle ha tagit en cigarett och svarat när någon ringde
Skrattat högt och sagt
-Åh fan åt den andres kommentar.

Jag hade bara njutit