vi var unga och vackra och dömda till undergång och brann, förlovade men utdömda, denna förfallna värld, denna natt är stjärnklar himmel. den väcker oss ur vår skugga, som ett duggande regn av smattrande glitter utmed våra nakna ryggar.




det lovar



suset av stationens svängdörrar som viskade någonting om båtar i hamnen där ute när du slog upp sovrumsfönstret,båtarna vid inloppet som väntade
där nere och jag hörde dej säga dessa ord, vid de nio gröna öarna,




Nu till tågstationen,

nu iväg,



iväg, våra pass
och så biljetter
och så iväg




vi visste aldrig vart, kamerorna flöt alltid iväg före över vattnen, väskorna också
såg stan passera och bli landskap. morron vid grusvägar, tidig gryning
på häst och vagn, ibland längs kust,ibland ut över öppet hav. Och timmarna rann
och vi sov mot varann när vi letade efter livet i drömmarna och vaknade ibland i det, ler och dricker något starkt
för kärleken



som är blind och rå, som att bli drogad,
nästan naturlig i sin skapelse, nästan dömd att falla, isär är så vackert med gamla förfallna stadskärnor som doftar









smuttar man lite till
och dansar till en ny melodi