Trots sin ålder och skröplighet tog han sig förvånansvärt rätt lätt ombord på båten, med lite hjälp av en stege som var fäst vid bogsprötet. Med händerna runt ett förstag tog han sig ombord. Han stannade upp och lät blicken spela över båten, han stod där helt stilla i säkert en minut. Försiktigt gick han över däcket och klev ner i sittbrunnen. Luckorna ner till ruffen stod öppna. Väl därnere satte han sig på en av kojerna som under dagtid utgjorde den lilla salongens sittmöjligheter. Han andades in kraftigt via näsan och utbrast,
”fan det doftar precis som från en visa av Evert Taube, den här doften hittar du inte i de där plastbaljorna som folk tycks föredra nu för tiden".
Han strök med varlig hand över det lilla mahognybordet, sedan böjde han sig ner och gjorde likadant mot durken där han satt. Det rådde ingen som helst tvekan om att han satt där och verkligen njöt och tog in atmosfären. ”Du kan väl sticka nere i kölsvina med mejseln och så kollar du bottenstocken på en gång”, sa han till mig.
Han gick upp i sittbrunnen och satte sig på aktertoften. Han tog ett stadigt grepp om rorkulten.
Nästan för sig själv sa han ”här är enkelt att skota hem både på storen och focken, fan det är en bra båt, jag tror jag köper henne.

Ett par dagar senare seglade jag och en kompis hem båten. Vi hade förberett båtens nya hemmahamn genom att lagt ut en rejäl bojsten och därtill hörande boj. Längst ut på nocken av bryggan hade vi byggt upp en liten trapp, vilket underlättade ombordstigningen avsevärt.
Han hade bjudit ner sina bästa vänner och tillsammans satt de där och småpratade i sittbrunnen.
Båten fick namnet Sista sommaren och den lilla jollen döptes till Maybe.