En del av besvärjelserna hade antagligen redan börjat att verka och operera - eller med all säkerhet förresten - inte bara för att de hade provocerat fram hopp utan även för de djupa rörelser som allt vanligare hade börjat ske. 
Det var inget vanligt hokus pokus denna gång.
 
Denna stund kunde inte eller ville inte natten dölja dagens existens. Kunde eller ville för en stund heller inte upprätthålla en orättmätig polarisering och uteslutning.  Och det mörkljusa färgskimmret vid horisont och molnkant kunde inget annat än avslöja den symbiosen.

Jag stod på terassen återigen, dock varligt. Denna gång ville jag stå kvar och samtidigt undvika överrumpling.
Min knivskarpa mörkerblick behövde inte arbeta så tufft men jag scannade noggrannt och försiktigt av vyn.

I den sydöstra dalgången syntes ett smalt, långt streck av ljus långsamt, långsamt närma sig.
Det var de första som beräknades anlända under förmiddagen kommande dag.
Strecket formerade sig till en ring.
Ljusbärarna slog läger.

I sydväst anades också någon ljusring långt, långt bort.

Nu gällde det. Jag tände mitt bloss, släppte det till slut och kvickt försvann det ner längs med muren. Det fräste till då det stoppades mot vattenytan men fortsatte därefter sin färd, fortfarande blossandes då det landade på bottnen.
- Det var äntligen rätt material, suckade ja djupt lättad.

Hela vallgravens grund och fundament flammade upp likt en fyrbåk på land men ändå inte och aldrig hade sådant sällsamt sken återskastats på några murar tidigare.
Ljusbärarna fick nu den sista riktningsangivelsen.

Och vindbryggan var strax på väg ner.