Jag fryser.
Min själ fryser till döds.
Jag stängs av.
Mitt omdöme är förlorat.
Min energi är nu lånad energi.
Jag gör saker, jag hör saker, jag kan se saker.
Men jag förstår ingenting.
Jag är förlorad.
Jag är rädd, precis som jag alltid varit.

Fokuserar undermedvetet på att glömma.
Jag förstår inte varför det blev så här.
Eller är det så att jag inte vill förstå?
Jag är sannerligen förlorad, ur balans.
Man skulle kunna säga att jag är som ett sår som inte läker. Jag har behandlat såret fel, gjort det värre än vad det var.
Även om jag försöker ta itu med saker, så händer ingenting.
Så har det alltid varit.
Jag börjar nästan undra om det alltid kommer vara så.

Jag lever inte för min egen skull.
Jag vill hjälpa alla andra, få andra att må bra.
Allt känns som en fasad.
Jag vet att jag måste ta hand om mig själv först.
Men jag vet inte hur man gör.
Någonting blockerar min väg.
Är det rädsla? Är det tomhet? Är det sorg?
Kommer det bli bättre? Hur ska jag göra?
Frågor som jag nu för tiden undviker.
Jag undviker allt som påminner mig, om
den djupa smärtan som gömmer sig där nere.

Mitt liv rinner ut i sanden.
Jag har åstadkommit noll komma noll.
Jag har alldeles för höga krav.
Jag drar i alla trådar samtidigt.
Jag VET vad jag gör för fel, men ändå så kan jag inte bryta mönster.
Är det osäkerheten inom mig som helt enkelt stoppar mig?
Vad är felet? Vad behöver göras?

Jag är förlorad.
Jag är ensam, fastän jag sitter bredvid dig.
Jag kan höra att du pratar med mig, ja jag kan se att du pratar med mig,
men jag kan inte förstå.
Jag är förlorad.
Jag har konstant ont i kroppen, men jag får höra att jag ljuger om det.
Min verklighet är förlorad.
Kan jag lita på mig själv? När andra antyder att jag ljuger.
Kan jag ta mig själv på allvar? När allt jag får höra är att jag är omogen och oseriös.
Kan jag någonsin älska? När allt jag någonsin gjort är att hata mig själv?
Kan jag hitta mig själv? När alla andra fortsätter bryta itu mitt hjärta så fort jag försöker.

Frågor som kräver svar, svar som kräver handling.
Jag har försökt att få svar sedan jag var barn, men lättaste sättet att få tyst på mig var:
’’det är bara så’’ eller ’’håll käften!’’ (Vilket var det enklaste sättet.)
Jag är sannerligen förlorad, ur balans.
Verklighet av tomhet, hat, sorg, smärta, rädsla, oförstådd, och lämnad med känslan att jag kommer att dö ensam. Och frågor som vem skulle någonsin vilja vara med mig?

Så har min självkänsla sett ut redan som 6 åring.
Då kände jag att jag inte förtjäna att få vara med någon jag älskar.
Jag stötte ifrån, jag ville inte såra någon, men framför allt var jag nog för skör för att bli sårad en gång till.
Att bli lämnad. Att bli lämnad med känslan att allt är mitt fel, och det finns inget jag någonsin kan göra åt det.

Jag är sannerligen förlorad, ur balans.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.
Jag känner… Jag känner att stormen är på väg, åter igen.
Kommer jag verkligen orka en gång till, när jag är så här skör?
Jag vill ha en ärlig chans.
Tur att jag är så här tjurig, annars hade jag gett upp redan som tolvåring.
Men jag vägrar ge upp.
Jag ska banne mig klara av stormen.
Denna gång behöver jag få rätt hjälp, i rätt tid.