Din haka skälver mot min skuldra, som ett skydd. När dina händer är svarta av hud, ändå är dina läppar en hårsmån. I från. Aldrig närmare än så. Elden är ju inte du, men ett måste av sår. När ljuden är tagna ur sitt sammanhang, begriper jag ingenting.

Dina suddiga ord, jag kan minnas det. Du sa. Skälvande rakt över gatan, fort efter räven. Rännande över isen, en liten tid. Är vi här. Jag vet att du hör, mina andetag, mellan spjälorna. Som att mitt bröst, bröt tystnaden.

- Ränderna går aldrig ur

Rösten som stryker mig medhårs, men du rör mig inte, i ryggen/ känns läpparna kalla. Dina hastiga rörelser, över min kropp, brinner du/ inne. Trots att du inget ont anar, tar du eld. Det finns inget att beskriva, mer än att jag sover när du är vaken. I mig, som den naturligaste saken i världen. Vore vi. Oslagbara, otröstligt ensamma. Vi måste vinna tid. Andra kallar det, kärlek.

Jag tror det är svek.

Röklukten ur din mun, som styva tungor, sväljer du orden. När vi bygger ett sandslott, sipprar mellan fingrarna, som spår. Det går, för dig, finns bara nu och räven. Slipad röd, pigeon blood eller en top wesselton/ briljant helt enkelt. Men tänk inte på det. Svälj, allt jag säger. Jag vet att du kan, känna styrkan. Och utanför visslar ungdomen förbi, full av liv. I mellanrummet är alltid ljuden som starkast. 

- Ser du bilden?

Jag skulle kunna fortsätta, beskriva stötarna, genom min kropp. Som att hoppet fortfarande fanns och du kunde rädda mig. Det doftar svett och svedd hud, mysk och sommar. När nattens skuggor sveper, vindil över ditt ansikte. Rävens tassar är avslitna, jag ser livet, försvinna ur dess ögon. Glöden, den flämtar. Jag smeker dess päls. Jag kan inget göra, med mina tårar.

Kyss mig vaken, sluta aldrig.

Vi måste vinna tid.