Nu är jag här, många kilometer ut på slingriga vägar. Framför mig har jag obrutna dagar av varande i kontakt med marken. Jag vet att jag har tid för tankar framför mig. Samtal med mig själv och själva livet. Dagar som kan fyllas med oplanerade handlingar eller lättjan i att följa en stig bara så länge jag vill. Värmen av hårt arbete, svalkan av frusna lingon i min mun, känslan av fuktig vitmossa om jag behöver tvätta händerna. Jag har längtat hit. Jag har längtat efter mig själv..länge.
På vägen hit har jag passerat många avtagsvägar, möjligheter som jag bara ägnat en blick men sedan glömt innan jag kom hit.
Elden brinner ner i spisen och mörkret kramar runt stugans väggar. Det är inte varmt härinne ännu och mellan lakanen dröjer fukten kvar men jag är lycklig.
Över mig spänner ett mörkblått himlavalv ut ett nät av glimmande stjärnor och jag blir stående blickande uppåt för att hitta alla stjärnbilder jag kan namnen på.
De sista dagarna. En ny känsla som jag inte riktigt fångat ännu..vart är jag på väg..

I två dagar har jag nu gått i skogen, steg för steg, ena foten framför den andra. Inget annat, bara ett steg i taget och kaffe vid lägereldarna. Jag har funderat på hur jag skulle sätta fötterna för att lättast ta mig upp för nästa berg, övervägt var det är säkrast ta ta sig ner när det lutar utför eller är oländigt. Jag har trampat ner i sumpiga vattenhål, sugits fast i leran och balanserat på hala stockar över bäckar. Jag har snubblat på rostig gammal taggtråd och stupat med näsan bland björnmossa och kråkbär. Ibland har jag fått ett stycke ren promenad några meter längs en körväg eller över ett gärde.

Jag tänker att allt det här är som livet självt men jag vet inte alltid då när det är uppför eller nerför, jag vet inte heller vad det är jag har snubblat på. En snabb blick över axeln ger mig då oftast inte ett svar. Jag förstår inte heller varför det jag höll mig i brast, men här i skogen behöver jag inte undra. Jag ser om det jag litat till var murket eller saknade rötter. Jag ser att stenen jag steg på inte låg så stadigt som den såg ut att göra eller att tuvan i mossen gav vika för trycket.
Ett samtal om det som händer nu eller har hänt är precis som den där blicken bakåt. Jag ser och jag förstår. Så mycket av det som annars snurrar landar stadigt. Men tilliten måste finnas.

Nu ligger ekan på land för att sova till våren. Jag har alltid tyckt att det är en handling som så tydligt visar när sommaren är över. Vi vänder ekan när årstiden vänder. Det är dags att skydda och täcka över. Asplöven i Björnviken började med en gång att stilla singla ner och bädda in båten.
Ett annat skifte blev också tydligt ikväll när vi drog upp den. Nu är min son så mycket starkare än min far, men hur tyngden skall balanseras den erfarenheten finns hos honom som varit med länge. Styrkan är bara en liten del, erfarenheten en annan.

Takdropp och mustramp lyssnar jag till när jag vaknar. Stilla och nära. Idag regnar det och jag klär mig för att gå över "Långefjälla" Jag vet att snart är jag blöt rakt igenom men jag vet också att det kommer att bli vackert och fyllt av dofter. Jag vet också att det blir brant och tungt men också när det vänder och att utsikten där uppe låter mig förstå var jag är.

Kväll igen, Nu skulle jag inte längre vilja vara här ensam, nu skulle vi ha delat den här stunden och fortsatt våra samtal med vin, mat och en sprakande brasa intill oss.
Jag har inte kommit fram till allt jag vill ha klarhet i trots mina långa dagar i skogen. Vad hade jag väntat mig. Kanske behöver jag vittnen så jag vet vem jag är. Jag speglar mig i Svarttjärn längst i i skogen och jag speglar mig i Dig.

Hade vi suttit ner och pratat om det här så hade vi nog kommit närmare sanningen, för det är väl så det är med de bästa samtalen. Man kommer en bit på väg i sina tankar och prövar dem mot någon man litar på och tycker om, och så går samtalen vidare kanske i en lite annan riktning. Men nu har jag bara mig själv här och Dig i mina tankar.

Jag skall lämna den här platsen och vet att snart lägger sig frosten och allting stillnar, snön kommer att falla i stora lugna flingor och jag lämnar några av mina förvirrade tankar här att vila och kanske kommer det något nytt och livskraftigt ur de till våren. Då kommer jag hit, väcker ekan försiktigt, tvättar den och kisar mot vårsolen och känner mig rik inför sommaren som just då känns bedrägligt lång.
Och så ser jag disken i diskstället från denna min sista kväll i oktober och minns det värmande teet och de trassliga tankarna och ser hur allt har klarnat.

Någonting i mig har blivit helt, fogats samman.