Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skrivkramp

Hur vet man att man har en röst som bär och då menar jag inte det klingande ljudet som tränger ut ur strupen utan rösten som rör sig ner mot tangenterna eller pennan ut över arket och bildar en melodi, en anekdot eller en storslagen berättelse. När man tvivlar på att man har något att säga samtidigt som lungorna vet att varje andetag är till för att berätta om något viktigt som man inte vågar sätta fingret på. När missmodet krampar om längtan att förlösas och bränner ner allt förtroende som finns för att skapa. När orden flyter ihop till meningslösa meningar vars bilder skrattar åt en som groteska missfoster. Du är värdelös så jävla värdelös. När till och med nätterna blir gryningsbarn som hånar ljuset. Vart vänder man sig för att återfå hoppet, sin önskan att fruktsamt skörda de frön som ligger och gror i något gömsle. Innan de hinner slå ut och blomstra. För då är det försent, alldeles försent. Ord livnär sig inte på ljuset, de måste ligga till sig i mörkret som små fågelungar i sina bo som rispar mot boet sin frihetslängtan. Jag vill ut jag vill ut. Men inser det är för farligt att flyga i dagsljus och måste invänta mörkrets beskydd. Ändå håller jag mig inom parentesen, varken mörkret eller ljuset får se de ord som föds i rummet. Kanske vilar det en förbannelse över mig en ordens Judas som förråder mig om och om igen. Jag vet inte när jag tappade lusten om det var när jag köpte stolen som aldrig blev målad eller datorn som jag aldrig lärde mig hantera eller var det kanske skrivbordslampan som passade så illa till det lilla skrivbordet som för all del kunde passa en författare av högsta rang. Nej lusten hade nog förlorats långt innan det när själva tvivlet hade ätit upp all den tro som någonsin hade funnits för att få mig att tro något sådant dumt som att jag skulle ha en röst som någon dessutom skulle vilja lägga sin dyrbara tid på att vilja läsa. Förmätet. Högmod kan man också kalla det. Rösten som blåste upp sig och trodde den kunde bära. Det räckte med ett enda tvivel så stack den hål på sig själv. Pyste ut över alla papper som bara låg och väntade på att bli skrivna. Hånlog åt mig. Fångade mig i sitt nät av tvivel, fruktan som vred om och som fick mig att önska att jag valt ett lättare öde. Det svåraste oket att bära är de ord som bara måste ut men som inte kan skrivas. Jag har ett öde att fullfölja men inga vingar att flyga med vad kan vara värre. Att stå naken i ljuset och brinna är en ynnest i jämförelse med detta. En skrivares lidelse är så mycket mer än det skrivkramp som förvägrar henne den mest dyrbara skatt. Det är döden min vän, döden. Förutan orden finns inte längre livet. Orden är livet. Det enda liv jag kan leva.




Fri vers (Fri form) av Maria Zena Viklund
Läst 446 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2016-06-08 20:38



Bookmark and Share


  mare VIP
Så bra skrivet
mycket tänkvärd
2016-06-12

  Johan Strömstedt
Den största, värsta, dummaste och elakaste kritikern är du själv, så är det nog för de flesta av oss. Men som läsare och betraktare av din text så kan du pusta ut. Det lovar jag dig.
En av mina knep när jag får tomt på författarbläcket är att bara gå ut och glo. Tjuvlyssna på bussen, tänk på allt pladder du hör från mobilpratarnas vänner.
Titta på gamla texter, kanske vrida till några ord, eller bara se på det du skapat. En text är också alltid en skulptur. Viktigast kanske ändå, ta en paus:
2016-06-12

  Lasseman VIP
Håller med jag har också skrivkramp.. och då blir jag lite deppig...
2016-06-11

    Sefarge VIP
Hoppgivande!
Om kraften att tro.
Och skapelsekraften.
Inom tvivlet som bryter sig loss. ..
Tack.
:)

2016-06-09
  > Nästa text
< Föregående

Maria Zena Viklund
Maria Zena Viklund