Skriket ekar mellan trädtopparna och himlen svarar.
Det är ett ömkansvärt jämmer som viner i vinden och lämnar en melankolisk ton över hela skogen.
Stammarna kan berätta om sorgen.
Bladen berättar om ilskan.
Stjälkar kan vittna om den fruktansvärda uppgivenheten.
Och jorden du går på har sett hur en flicka faller på knä.

När inget längre gör ont försvinner stigen som förut var söndertrampad. Som i en viskning lämnar söndergråtna kinder livet av mörker bakom sig. Flyter ur dimman och fattar tag om modet.
Här ska nya historier skrivas.
Hit kommer fler trasiga själar att ty sig.
De kommer finna kraft i atmosfären. Höra hur andra vandrat samma väg. Att ensamheten de känner inte är sann.
För de delar något ingen vill nämna, så de måste själva våga uttala det förbjudna. För ett andetag kan de få pusta ut. Vila i att när de inte längre orkar ta ett steg till, bär dåtidens andar deras liv vidare.
Förenar dem i smärtan.
Ensamheten de känner är inte sann.