Lågan. I, din mun, fladdrar ljuset. Som svettdropparna

på din överläpp, amorbågen, spänner du din nacke. Nära oljans dova sötma, flammar elden. Smeker våra kroppar som sköldar av is, blir fjäll.  

Upplysta ansikten, drakens skugga, vrålet i din bål. Förhäver det grå. Rännilarna på ditt bröst. Bara ljuden, ber om nåd. Rör vid den och du är förlorad.

- Håll huvudet högt, möt min blick.

Suget av trötthet, det är saknadens rum. Det ärofyllda i att få sörja sin nästa, så som sig själv. Drakens flykt, åter igen, genom mörkret. Stötar av ljus, eldens tungor. Tro inte, fatta, dess kropp, i lågor. Vränger i ditt grepp. Och blåser ut. Elden, i ditt sköte, ilningen genom ryggen. Kröker för att nå. Dig.

Viska dess namn, låt vingarna bära. Utan tvivel, utan tid, som en. Kalla det vad du vill men draken kallar det liv.

Fyller munnen

Dina strama läppar

tungan smakar, eld.

Det är drakens

- Du får inte svälja, börja nu.