Jag visste vilken natt
vilken gata
och vem som
kysste mig precis
just när kyrkklockan
började slå

jag bar en hemlighet
hennes klädesplagg
som föll ner

jag kunde alltid gå fri
med henne

vi gick nära
strandkanten
av glittrande pärlor
som fallit ned från skyn

jag trädde dom
längs hennes kroppsåder
smälte ned dom
i hennes blodomlopp

och lät de sjunga
tända fyren
väcka de medvetslösa
gamla träden
uppe på kullen

låta dagen
bli en hammock
vid hallonbusken

förenas tillsammans
i den sommarheta solen

hon somnade alltid
mot min axel

medan jag filosoferade
över meningen med livet

tiden och dess mirakel