det vittrar
och faller till stoft.

flaggor månsken
och blickfång över
pärlsockrat
vinterljuvt hav.

Båtarna där
lyser med
tända gröna
lanternor,

de är utomjordiska

oåtkomliga i
fördämd tystnad

förtöjda
i den stumma luften
flockas de kring varandra

mellan regn
och mörker,
efter stjärnformationer

höghusfönstret
kastar tillbaka kastvinden
och regndropparna,

men den hittar sprickor
och lyckas tränga sej in,

ända in i märgen, ända in
i dina undermedvetna världar




genom bröstet
efter att ha färdats
i tusentals mil



lägger den sej
om kranskärlet
och drar ledningar
upp i ditt drömcentra
och viskar

att ingenting
är som natten

att ingenting är
som månen
som brinner.

att ingenting är
som segelbåtarna
på andra sidan den


den där dagen där
som inte är
som någon
annanstans.


Men här,
här vittrar och faller
allt till stoft,



blir gamla årtal
ända till dödagar


men där ovan
bakom ljuset
är allt i stillhet


över pärlsockrat
vinterljuvt hav
med henne


när hon kommer
med sin skatt
och svischar in


och klättrar upp
i ditt knä och spinner en stund
innan den far vidare


så gryr morronen
och lättar sitt ömma ögonlock,


lite rött inflammerat
som om det rört sej
lite väl mycket i natt