Jag går i mörker
andas i skogar

sover vid bäckar
susar av grenar

sitter där vid
dungen
där vid vattenbrynet

spöklik fyr brinner över viken
ror ensamhet från land

jag simmar en stund låter kroppen försvinna
lyssnar till stenar från djupaste botten

känner fenor som smeker glider förbi

ovanför hör jag vinden dov
som en kyrka på en kulle där ugglorna bor

jag går mot vägen och genar över fältet
snart reser sej Danvikstull
med hela sin struktur
från ett moln
ända ut till Skanstull

gryr en ny tid i en kanske bättre värld
för oss att vakna till

men jag är tveksam går till en punkt
man ser det i fåglarnas ögon

det är något jag inte riktigt kan sätta ord på
men det handlar om
själva meningen

Men ännu faller regnet
med sina silverörhängen, de vaggar så invid dina öron
från en allt svartare himmel
men dom bränns inte, endast fuktig om huden
lite kall av dom när vi står tätt intill varandra

och vågorna rullar mot strand böljar fram och åter
som de alltid har gjort
låt det få fortsätta så

även om korallerna bleknar om sin kind
orangutangernas skogar skövlas för pengar

även om djurens land får ge vika för allt bredare
motorvägar flygplatser
och enorma kontorskomlex


dygnet runt som en jättelik lampa lyser Tellus
från skyn om natten gungar den och mullrar av lava inifrån

kränger och vinklar sej i en exakt position
så att vi kan göra slut på den