Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nu har jag bott i Berlin i nio och en halv månad.


Jag är en övergiven flygplats

Jag sjukanmäler mig från jobbet och går till Tempelhofer Feld. Det är onsdag. Jag kommer in på det övergivna flygfältet och känner hur mina insidor sträcker på sig, hur mina lungor vecklas ut och lägger sig som en filt över de tomma landningsbanorna. Man kan inte ha astma här. Eller ångest. Och det är klart att jag kommer överleva. Jag känner där och då att allting är uthärdligt; vad som helst är värt för att få ha tillgång till den här platsen.

Jag slår mig ner på en bänk någon byggt, solen skiner, jag tar av mig skorna och precis när allt är helt underbart kommer en kille fram till mig och börjar prata. Han ber om en cigarett men det har jag inte och det är ju egentligen inte det han vill ha heller – han vill ha någonting helt annat men jag vet inte vad, om det har någonting med mina bara ben att göra, kjolen som glidit upp när jag lagt benen i kors under mig och det svarta trostyget som skymtar, eller om han bara är ensam och vill ha någon att prata med. Han tar inga hintar och går inte, inte ens när jag avbryter en av hans många frågor med "I'm sorry I couldn't help you with the cigarette" och sätter på mig hörlurarna igen, inte ens när jag tar upp en bok och låtsas läsa. Han sitter kvar på bänken bredvid, framåtlutad, nära, tar fram sin telefon och håller upp den framför sig på ett onaturligt sätt – jag blir rädd att han fotar mig, jag vet inte hur jag ska sitta. Jag borde be honom att gå, jag har orden färdiga i mitt huvud: "I'm sorry, but I kind of feel like being alone right now" – det hade inte ens varit särskilt otrevligt, men jag säger det inte.

Jag vet att jag är en rasist. Bara på samma sätt som alla icke-rasifierade människor i världen är rasister, men fortfarande, det gör det inte mindre hemskt eller mindre oacceptabelt, nästan tvärtom. Jag tar på mig skorna, reser mig och går, jag säger "It was nice to meet you" och han svarar "Okey", han säger det uppgivet, ursäktande – vi har båda förstått vad som hänt.

När jag sitter och läser på en ny bänk en stund senare ser jag honom gå fram till en annan tjej – också svensk, tror jag (jag har tidigare hört svenskar från andra sidan häcken och behövt sätta på mig hörlurarna för att kunna fokusera på det jag läser, kommit på mig själv med att önska att böckerna jag tagit med var på engelska så att svenskarna, om de gått förbi, inte skulle förstå att jag hör ihop med dem).

Han måste ha sagt att han är från Nigeria, för jag hör henne förklara att en författare hon tycker om kommer därifrån – Chimanda tror hon att hon heter. Han vet inte vem det är, "Chimamanda?" föreslår han. Precis, så heter hon, bekräftar tjejen, hon har en kort hipsterfrisyr och ett tag undrar jag om det är en tjej jag träffat några gånger, min kollega Johannas f.d. roommate som också heter Johanna – folk brukar referera till henne som "lesbiska Johanna" eftersom att hon är lesbisk och för att man ska ha ett sätt skilja på dem.

Chimamanda Ngozi Adichie är tydligen hennes favoritförfattare och hon vet inte ens vad hon heter i förnamn. Det är inget direkt fel med det, det är inte det jag menar, jag menar bara att det är det här som är världen. Att när jag cyklar genom Görlitzer Park på väg till och från jobbet varje dag passerar jag genom en allé av unga nordafrikanska knarklangare – de spelar musik rakt från mobilen och ropar till en. Och man måste offra sin nyfikenhet, sin önskan om att få se in i deras ansikten i ett naivt hopp om att det skulle hjälpa en förstå någonting om dem, få en aning om hur de alla hamnat där och vad fan det är som pågår, man måste undvika att möta några blickar. Som kvinna får man tidigt lära sig att en blick är ett rum man möts i, där man kan bli rånad, våldtagen, dödad.

En annan svensk kollega, Louise, fick sin väska ryckt ur cykelkorgen när hon passerade genom parken en natt i höstas – hon var helt uppskakad i flera dagar efteråt och kom nästan inte på julfesten – men när jag så fort jag kunde susade förbi mellan langarna på väg hem igår natt, kände jag en märklig övertygelse om att ifall jag hade trillat där i mörkret mitt i parken, hade de alla erbjudit att hjälpa mig upp.




Prosa av Soluno
Läst 237 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-06-15 15:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Soluno