Pärs pappa Sixten är på dekis. Hela sjuttiotalet och fram till nu 1982 har han supit, tagit lugnande, sexmissbrukat och varit en allmän svikare. Bortsett från några perioder då han ryckte upp sig och mådde bättre. Han lider utav bipolär sjukdom, men det är det ingen som vet, inte heller han själv. Hans exfru Edith har fått nog av honom, där han går i sin träningsoverall och gör ingenting och väntar på att maten skall serveras. Han är en hösäck och en för detta människa, deprimerad och så smått gränspsykotisk.
Pär vet inte vad bipolär sjukdom är och skäms för honom, men kan inte sluta att älska och uppmuntra sin pappa. Det är den 20 maj, dagen innan Pärs födelsedag. Pappa sitter och skriver "affärsbrev". Försommaren har kommit och hela gatan spritter utav liv, lek och lust. Pär ser på sin så kallade pappa och får ont i magen, stänger in sig på sitt rum och vräker på joy division, favoritbandet, som hans kamrater kallar för död och mörkermusik. Det är det perfekta soundtracket för hans psykiska tillstånd.

Kvällen kommer och mamma åker till sitt jobb på sjukhuset där hon nattvakar.

Pappa är lite berusad och vill kramas med Pär. Pär drar sig undan, för pappa har slutat att tvätta sig den här våren. Dom spelar några chicago, och pappa ser med en sån ovanlig ömhet på Pär, som undrar vad det är som händer. Han kramas och håller andan. Pappa föreslår att de ska gå ut och spela lite fotboll på gräset. Det har dom inte gjort sen Pär var 13 år. Vad är det med pappa ikväll? Dom dribblar och passar och några småkillar är med och dom spelar tvåmål. Pappa pustar och har noll kondis. Han troppar av och går in och öppnar sin whiskeyflaska och tar några klunkar, blandat med 2 stesolid. Sen bänkar han sig sig framför TV:n och sätter på sin favoritfilm, Sound of music. Pär sätter sig bredvid och får en whiskey. Pappa ler så förunderligt brett och varmt. Mamma ska kicka ut honom, och lämna honom till ensamhet i en egen lägenhet. Han avskyr att vara ensam. Då blir det dårhuset för honom. Med andra ord helvetet. Pär är trött vid halv 22-tiden och går och lägger sig. Pappa ska kramas, och går in på sitt rum, rummet bredvid Pärs. Han är på väg att somna när dörren gnisslar till. Pappa står en lång stund och betraktar sin son och stänger sen dörren.

Pär sover gott, och går upp och äter frukost vid 7-tiden. Mamma kommer hem från jobbet och dom sitter och pratar en stund. Han cyklar iväg till sitt ungdomdjobb på ett fritidshem. 85 kronor per dag. Barnen tycker om honom, och hans deppighet och klump i magen försvinner när han leker med dom. Dom brottas och busar.

Klockan 14 får han telefon. Det är hans storebror som ringer. Pär får veta att han måste komma hem genast. Brorsan kommer och hämtar honom med bil.
Pappa är död säjer hans bror Christer. Han tog livet utav sig i natt. Pär blir chockad och helt stum och sitter tyst hela vägen hem. Det är en konstig atmosfär hemma, en farbror säjer lite för glatt hej till honom. Sen slänger Pär sig på sin säng och storgråter. Hans bror säjer gråt ut och smeker honom över ryggen. Ryggen som böjer sig som plåt när han hulkar. Pappa har tagit tabletter av något slag. Mamma upptäckte på morgonen att hans dörr var låst. Sen kom farbror  Arne farande.
Han tacklade in dörren. Pappa var död sen flera timmar. Vilket ambulanspersonalen konstaterade ganska snart.

Pär ligger i fosterställning i chock. Han vill dö han också. Var är mamma, varför kommer hon inte till mig, tänker Pär. Efter en lång stund är det bara mamma och hans 4 syskon i lägenheten. Alla går omkring som i koma. Pappa ligger på bårhuset, äntligen fri från sin misär och allt elände, tänker Pär. Han känner sig konstigt uppe i varv, syskonen försöker lugna honom, men han tar på sig och springer över gräsfälten in i skogen. Där under en stor sten har han och kompisarna gömt en flaska thinner. Pär boffar en lång stund tills han blir alldeles lugn och klumpen i magen försvinner. Jävla pappa din förbannade svikare, säjer han. Så fegt att bara fly så här. 
Men samtidigt förstår han till viss del hur långt ned i tragedin hans pappa befann sig.

Pappa Sixten oerhörda förtvivlan. Hans kolossala ensamhet och ångest. Källartillvaron. Pär gick hem till familjen. Dom satt där alla i vardagsrummet, hans äldsta syster Gun höll om honom. Hon undrade hur det skulle gå för hennes lillebror. Pär och hela familjen var fortfarande i chock på kvällen. Pär kände sig åter konstigt uppe i varv, lite euforisk. Han visste var pappa gömde sprit i förrådet, så han gick ned och tog sig några rejäla klunkar. Han gick sen ned till cykelrummet vid garagen och kollade om sniffargänget var där. Det satt tre killar och lyssnade på ebba grön. Pär satte sig bredvid och sniffade kontaktlim. Hur är det med dig, frågade en av dom. Du ser helt slut ut, har det hänt något? Pär berättade vad som hade hänt, och killarna såg ut som fågelholkar, visste inte vad dom skulle säga... Men var är din mamma då, varför är du inte med henne och dina syskon? Jag mår så konstigt... uppvarvad liksom, jag är inte ens ledsen, jag vill dö, jag vet inte. Nej men Pär kom, här kan du inte sitta och sniffa när din pappa har tagit livet av sig. Din mamma får väl skjutsa dig ned till psyket. Kom vi följer med dig hem. Pär berättade hur han mådde för familjen, och storasyster gav honom en halv stesolid, och tog honom i sin famn. Det kändes som om han befann sig i ett spökhus. Och inte går det att återuppliva pappa. Det kändes förtvivlat. Och fortfarande den här uppspeedade känslan. Dom tittade bland pappas tillhörigheter på hans rum, och någon fann blodiga rakblad. Hans nedkräkta kläder låg i badkaret, ingen hade haft lust, eller inte tänkt på det, att ta hand om det. Det var ingen som grät, inte Pär heller.

Han gick och la sig ganska tidigt, fick en halv stesolid till, och somnade vid midnatt. På natten så drömde han att han och pappa spelade fotboll och att pappa mådde toppenbra. Så som Pär nästan aldrig sett honom, eller inte kom ihåg. Han vaknade ändå med ångestklumpen i magen. Frukosten var serverad, och storasystern Gun undrade hur han mådde. Jag mår OK, svarade han, men han kände sig väldigt konstig, som om huvet ville flyga iväg, förtvivlan och eufori på samma gång.
Pär hade aldrig pratat känslor med mamma eller pappa, och inte med syskonen heller. Hur gör man i en sån här katastrof? Vad ska man säga till varandra?
Jävla kukfarsa som alltid bara tänkt på sig själv, alkohol, stesolid och knulla.
Det kanske kommer att kännas som en underbar befrielse att han är borta. Men det hade funnits en annan frisk, vital och välmående pappa en gång i tiden. En inspiratör och igångsättare. Pär mindes nästan inte den pappa. Han hade ringt och sjukskrivit sig, och undrade vad han skulle göra nu. Mamma hade mycket praktiska göromål. Och hade hon inget att uträtta, så hittade hon på saker att göra. Det var bara hon och han igen. Hon och han på Lyckliga Gatan.
Pär satt i en trädgårdsstol och grät och skrattade om vart annat. Han hade druckit upp pappas whiskey och lyssnade på det sjuka rockbandet ånkel konkel. Mamma var som manisk och tvättade alla fönster i lägenheten. Lunchen åts under total tystnad. Pär kände det som att han höll på att gå sönder. Det var en dimma i hans huvud.

Han gav sig ut i skogen och sniffade thinner. Och så kom den stora gråten. En man med hund gick förbi honom och frågade hur det var fatt. Pär berättade, och mannen satte sig en stund och lyssnade, och sa till Pär att när såna här katastrofer händer så måste man släppa fram känslorna och prata, prata, och prata. Min mamma är bara tyst, sa han till mannen som hette Sture. Han sa till Pär, om du känner dig ensam så ring mig så kan vi prata, jag är utbildad psykolog. Och du lägg av med det där sniffandet, det är absolut inte bra för din hjärna och hälsa, speciellt inte bra i den situation du är i nu. OK, tack, svarade Pär. Här är mitt telefonnummer, sa Sture.

Pär gick hem och ringde sin flickvän Lena. Hon sa, jag kommer över, du behöver prata. Han lagade middagsmaten och han, mamma och Lena åt spaghetti och köttfärssås. Vad tysta ni är sa Lena. Ni befinner er fortfarande i chock. Ni skulle behöva prata med proffs på såna här situationer. Om ni bara ska vara så här tigande så riskerar ni att i långa loppet bli sjuka. Prata och gråt. Då brast det för mamma som skyndade upp till övervåningen, för att hämta en välsignad stesolid. Hon hade nästan alltid förträngt svåra händelser i livet, och Pär undrade hur hon orkade svälja all sorg, vrede och ångest. Det var vad hon hade lärt sig av sina föräldrar, syskon, och av sin man Sixten. Lägga locket på, vända blad och gå vidare. Sån ville Pär inte bli, men han hade ju börjat med den strategin själv de senaste åren, insåg han. Hur mamma var skapt fattade han inte, hur kunde hon fungera som människa? Med ens så framstod hans mamma Edith så främmande. Pär började frigöra sig och bli vuxen. Mamma åkte hem till sin dotter Berit.
Hela den kvällen så låg han och Lena i hans säng och kelade och pratade.

Han började storgråta och flickvännen tröstade. Men den glödande klumpen i bröstet försvann inte. Lena berättade att det kan ta lång tid med ett sorgeprocess.
Pär sa att han redan hade sörjt sin pappa i flera år. Pappa hade börjat sin dödskamp för länge sen. Hade varit frånvarande trots sin fysiska närvaro. Skönt för honom att han äntligen fick dö. Jag tror att han har frid där han är nu, tillsammans med min bror Jonas. Jonas som dog i en olycka när Pär var 6 år. En sorg som aldrig gjordes färdig. Pär satte på musik och så dansade dom en tryckare, länge och ljuvligt skönt.
Mamma kom hem som ett yrväder och deklarerade att hon minsann inte behövde gå igenom någon sorgeprocess, för hon kände inte någon saknad och sorg. Pappa hade gått över alla gränser och förtjänar inte någon sorg. Pär och Lena insåg att det inte var läge att säga emot. Förträngningsmekanismen var djupt rotad i mamma.

Kom, vi åker hem till mig sa Lena. Mamma Edith tog en stesolid till och satte på TV:n, som alltid stod påslagen hemma hos dom. Tystnaden är farlig och högst obehaglig. Och så tog hon fram sin älskade stickning. Hon gjorde sig stark och hård.    
(Fortsättning följer.)