Träden bär samma solstrålar,
susar under samma månsken

de träder in
på en scen av skog. ända ut mot silverhav
blåser liv i blad, fåglar i sträck över skyn,

om natten suckar de ljuvt, stigar in, man går,
lägger sig och stirrar upp mot taket ovan

där finns inget slut, andetag för andetag i all evighet
ensamt, i en massiv livsform. små, nästan osannolika,
dyker de med fjäderlätta rörelser och bildar ett sammanhang

hudens trådar knutna som ett lapptäcke över den frusna själen, hjärtat värmer ömt medan snön faller över den och begraver en hel värld i natt

förlamande vackert
i sin prakt