När vi vaknar på Längtans ödsliga strand
o vingarna brinner av osläckt eld
då söker jag Din hand
ger Dig en innerlig ömhetens kyss
Vi lyfts upp ur mörkrets slaveri
så lyckliga så fri
mot lycksalighetens flammors
heta brand
Lyfter mot Havet bortom horisontens strand
där eldar alltid brinner med sällsam glöd
långt bortom krigens fasor tidens piska
organismers förruttnelse o död
Uppåt mot Evighetens oändliga sfär
där jag dansar genom Eoners eld o vatten
med den jag i Varat här har så kär
Landar först vid kroppens förfall o ras
vid LyckSalighetens port
där Andligheten tar vid
efter Livets prövningar o hårda strid
där vi skådar Skapelsens ansikte
som vi aldrig på Jordens
mörka mylla gjort
sedan Hon blev havande
med Ljusets förstfödde son
Liv föds på nytt för Evig tid
till en stjärna sällsamt blid
i Kosmos oändligt tysta arkipelag
Universums nya strålande barn
med vingar av flammande garn
tillsammans bildar vi en sol
av Kärlekens Ömhetens kjol
för att värma dem som ännu
i mörker vandrar kvar
Ohhh… min Älskade…
lyft nu med mig i hettans
värmens ljuva fusion
för att i etervågor slungas ut i en värld
utan mörker o kyla av kallt stål o svärd
där vi för alltid snurrar runt
i Nebulosans kraftfulla karusell
en Evig spiral av värme o ljus
bort från asfalt sten o betong
Då...
har vi äntligen förstått
att vi endast är Kärlekens o Ljusets barn
på Jorden är vi allenast aska rök o flarn
nu av alla Stjärnors brinnande
havsvågors portal
only a Golden Kiss of Fire…
som Skaparen för Evighetens
Skönhet gjort
(solenergi)
*
© Bo Himmelsbåge