Sitter i tystnaden och väntar, på att inspirationen
ska rinna till, i mina ådror.
Flödet är öppet, men var är motivationen?
I stillheten lever lugnet sitt behagliga liv
och jag vill kunna tolka dess lagar.
Den talar för full hals, men i mina tankar
lever jag i blockad.
Funderingarna stänger ute livet.
Vilka budskap bidar i tystnaden??
Hur städa bort ovidkommande tankar??
Vill jag inte höra??
I tystnaden vilar sanningen.
Har jag för svårt att ta till mig den??
Stämmer realiteten överens med det verkliga livet??
Ack nej!!
Om jag skulle ta till mig sanningen och säga den
till alla och envar, vad skulle hända då?
Skulle jag bli utfryst och en syndabock??
Självklart!!
Vilar jag still i tystnaden för att inte tala
och skyddar mig själv för livet?
Javisst!!
Gud är sanningen och livet och Kärleken är Gud!
Vad har jag då att frukta??
Precis!!
Människorna! Omogna och rädda människor är farliga
och skadar allt som kommer i dess väg, för att själva
behålla makten och styra efter sina egna villkor,
och stänger därför ute Gud!
Ve den som vågar säga sanningen i rätt ögonblick
och därmed kunna förbättra livet, även för alla
och inte bara för maktmänniskorna.
Det är nog bäst att jag fortsätter att vara tyst
i väntan på inspirationen, eller rättare sagt modet,
att våga måla och skriva direkt ur hjärtat.
Tyst känner jag något som spirar i mitt innersta
och förgrenar sig likt svamparnas tentakler
ut i kroppens alla lemmar.

Tystnaden har talat!!