Det var inte lätt att växa upp med en sträng, inte sällan orättvis far och en falsk, undfallande mor. Därför blev jag som jag blev, en kombination av deras sämsta sidor. Ljuset under uppväxten var min äldre bror men det var också han som indirekt bidrog till min känsla av att vara förrädare på grund av alla gånger jag av rädsla för den smattrande livremmen satte dit honom.

När jag fyllde fem fick jag en blå, begagnad cykel med extra breda gummidäck. Jag kallade den Raketen. TV hade just börjat sända reportage om satellit- och sputnikuppskjutningar via stora, blåskimrande raketer. Eftersom jag cyklade så himla snabbt var Raketen det självklara namnet på min lilla pojkcykel.

Veckan efter min födelsedag kom ett antal klumpiga, osande traktorer med fyrkantiga husvagnar på släp till byn. De brukade komma en gång om året och hålla till på allmänningen. Även om det inte var ett cirkusfölje erbjöd klanen vissa tjänster som hör till en cirkus. Det fanns en spåkärring och spelmän men ingen djurtämjare, inga exotiska djur. En skärslipare ingick också i gruppen och denne skulle göra sig påmind där hemma. De var mörkhåriga, kvinnorna hade vida färgglada kjolar och männen yviga mustascher. Det fanns även barn och tonåringar där, kunde jag konstatera, när jag spionerade på dem, väl dold bakom några gröna hasselsnår.

I synnerhet en flicka hade väckt mitt intresse. Hon hade färgglada kläder och mörkt, lockigt hår som räckte till midjan. Hon såg ut att vara i min ålder eller kanske något yngre. Svårt att avgöra. Det fanns solglitter i ögon och leende.

Min fader distriktsläkaren hade varnat mig för att ”befatta dig med de där människorna”. Jag förstod att det gällde att hålla sig på avstånd, hålla dem kort om skärsliparen ringde på dörren och erbjöd sina tjänster.

Raketen tog mig snabbt dit jag ville, och när min far undrade över vad jag gjort svarade jag alltid snällt att jag cyklat till dungen och dammen och tittat på fiskarna. I själva verket var det annat jag spejat på: flickan med det svartlockiga håret.

En dag i mitten av maj låg jag som vanligt och spionerade. Tydligen var det dags för bad. En stor tunna hade plockats fram och en bastant kvinna fyllde den med vatten från allmänningens pump. Barnen skrattade och stojade, även Hon fanns med. Barnen var nakna. Det var första gången jag såg en flicka naken. Tidigare hade jag skymtat min nakna mor men det hade inte varit något särskilt med det.

Detta var något annat. Något hände med mig. Jag blev hård ”där nere”, stenhård. Vad var det som hände? Jag kunde inte låta bli att ta på mig själv i den stunden, fastän far hade varnat mig för vad som kunde hända om ”man smeker sig själv”. Framförallt hade han hotat med livremmen om jag ”höll på med sådant där”. Nu var jag förlorad, förtappad. Jag exploderade. En skön explosion. Jag dansade med moln.

Plötsligt kom Hon mot mig, naken. Hon satte sig på huk framför busken och kissade. Sedan viskade hon: ”Jag vet att du är där!” Då lomade jag generad iväg och hon bara log i sin nakna glans. Avslöjad!

Nästa gång fanns Hon bakom hasselsnåret när jag kom. ”Jag vill åka med dej på cykeln”, sade Hon. Hon satte sig på pakethållaren och jag hade aldrig åkt raket så snabbt tidigare. Jag blev våghalsig och vi tog en runda på byn, snabbt så ingen skulle se oss. Det var ett ödesdigert misstag ty någon hade lagt märke till oss, en av de värsta skvallerkäringarna. Naturligtvis!

När jag kom hem var mitt tilltag offentliggjort. Jag hade skämt ut mig med en av ”de där människornas barn” på pakethållaren. Vad hade jag att säga till mitt försvar? Ingenting. I stället blev jag bara röd i ansiktet. Skyldig till allt! ”Har du gjort ’det där’ med henne också?” skrek han. ”Vad har hon lurat dej att göra nu?”

Medan han med en van, nästan elegant rörelse svepte av sig den svartglänsande läderremmen, degenererade jag till en geléklump. Med ett stenhårt leende sade han: ”En dag kommer du att tacka mej för detta!”

---

Tack far för det primära stoffet till denna berättelse!