för varje andetag jag tar

tar jag det i medberoende

mina tankar finns hos dig

så mycket att jag glömmer mig

jag undrar om du andas nu

andas du lätt

andas du tungt

hostar du

den där skrällande hostan du har

av alltför många cigarretter

av alltför många års rökning

dricker du nu

eller är du nykter

det spelar ingen roll

för när jag väl får tag i dig

låtsas du som om inget hänt

att allt är som vanligt

du handlar lagar mat löser korsord

lyssnar på radion äter jorgubbar i solen

sitter vid havet men cyklar gör du inte mer

din stegrande reumatism sätter stopp för det

från Hjälpmedelscentralen har de kommit

med smarta lösningar som får vardagen lättare

vem vet hur svårt det är att vrida på en kran

när inte längre händerna orkar

men de får inte sätta in en trapphiss

den dag du inte förmår gå i trappor

den vill du inte tänka på alls

det är lite så du alltid har funkat

som en struts som stoppar ner huvudet

hur du glider fram med skygglappar på

och smuttar på det vin du säger 

att du inte längre dricker

för jag vet mamma

när du tystnar

det är då du försvinner in i ruset

det är det jag hör i bruset

i den dånande tystnaden från dig

den känns evig och skrattar hånfullt åt mig

jag som ständigt väntar och hoppas på dig

att du ska förändras och bry dig tillbaka

hur ska jag göra för att få min mamma 

det har jag alltid undrat 

men det slutar på samma vis

tomheten som breder ut sig

den ljuger aldrig men gör oerhört ont

den lilla flickan i mig gråter

din dotter mamma

jag tar henne i min famn och tröstar

smeker henne med dina händer

viskar att allt är bra så bra som det kan bli

än är hoppet inte förbi