En fana
likt en fjäder i blåst
fladdrar mörk om natten,
skir i ett stänk av kulör
över morronens rand,
träder in och visar en stjärna
över himlen
den är sotig i kanten och landar blöt
över hård häll mot kväll
halas ned och viks ihop
flagnar då hösten fäller blad över
begraver oss i en tyst minut
sedan kommer snön

Vit och kall mot kind du går i vårt land
vår jord och vår stjärnhimmel
finns så många järnvägsövergångar
som hissar sina vita baner av frusna moln
de går över havet, man hör liv under isen,
kanske tårar som stelnat
röster som lagt strömskenor runt sej,
blå som svetslågor, som radonhud


man möter instängda blickar i viken
man sätter sej ned på pinnstolen
och hackar upp en vak,
tänder en eld och sänker kroken och väntar.
inga färger inga människor landet upplöst
i oigenkännlighet
något rycker till mitt i ett andetag
då tankarna försvann bort,

ett sus av vindar
flyttar på puderlätt snö

tilltar och sänker temperaturen.

tittar bort
mot björkarna i dungen.
stigarna in, det ljudlösa kvarteret
som stängt in instängdheten
som en kokong i snäckskal
en pakt i natten
man förnimmer där en värld bortom
ensamt majestätiskt, hör talas om den och fantiserar
kring den med tankar i ett syraliknande tillstånd

då lyfter man armen och greppar tag om månen
den så tom på liv och den vill bli tröstad
när den lägger sig om din axel och snyftar

ingenting

bara rent klart
och kallt.

behöver något varmt.
flyter bort
som enda vittne.

kryper ihop som ett sista farväl