Jag sprang på skogsstigen, det lyste i träden på marken
Jag sprang längs vitsippornas nyss utslagna vita kronor
Jag sprang där för att känna mig hel, tro mig bli en ängel

Du ville inte vara hos mig, du brydde dig inte så ridderligt
såg på när en hare skuttade förbi i ett skuggparti
i båten fick jag sitta själv, så seglade jag iväg på eget bevåg

ja, så seglade jag iväg på eget bevåg
för alla mina steg här i stunden
önskade jag vore en ängel, lika odödlig
för lunden med löven

Jag hörde ett gny ifrån någonstans i trakten
någon hade visst gjort sig illa på något sätt
såg ett väsen invid sipporna som solen lyste på

Det var Jii så sorgsen och nästintill död
att jag tog upp henne i famnen gav henne apelsin
det var stråtrövarna igen som lekt Robin Hood
lika harmlösa som farliga, skulle jag tro

Jag är ingen hjälte direkt
här från hjärtat så bryr man sig väl
när någon gnyr

Så undrar man hur det var fatt och vad som hänt
den som aldrig behövt vara rädd vet inte vad rädslor är
den som aldrig blivit överfallen vet inte vad fall är

för Jii skälvde hela hon från huvud till tass
där hon trängts från skogsstigen
blivit av med ring och telefon
så trodde hon på lunden

de lever som rövare om natten, stjäl från rika ger till fattiga
tänder eldar om kvällen och lägger ut ringarna i skålar
de säger, att den som visar sig rädd dör
så försvann de ut i skogen igen

så ropade de igen med ett underjordiskt porlande skratt
även för denna gång på denna eldiga planet
hade hon räddats undan ondo
ja, även för denna gång på denna solupplysta stig

och jag, jag hade lekt riddare och hjälte
ja jag hade lekt en hjältemodig riddare
så trodde Jii på lunden och jag gav henne mod

såja, det blir bra igen, såja, såja
det blir nog bra igen såja såja
gå inte i skogen ensam, hitta din vän
detsamma så måste jag väl få säga
nästa gång sprang vi tillsammans