Jag kunde se dom vandra, av havspärlor. nästan flög genom natten. runt halva klotet tillbaka i gryning och ner på stranden. Jag kunde höra dom puderlätt genom regnet. det gick att ta isär deras hud och hänga den på tork mellan våra ögon. Dom smög fram och lade sej i mina, Sov där av parker och gator, fast förankrat i ett mysterium, att bli galen av, att vilja rulla ut vågorna i mörkret och flyta iväg. skrika ut en färg som inte finns, dra ut ord du aldrig skrivit, besegra det där slutet och lägga pusslet klart, gå i frid. Trycker upp hissen upp till min våning högt över de oändliga tankarna som jag ständigt är i, alltid långt borta, alltid hos dom. En gång följde jag dom, vi svävade som viktlösa, så omöjligt att vistas på dessa avlägsna trakter, bortom allt, bortom ord du vet som du känner när du klär av dej själv inför denna fråga.Det finns ett gatljus som lyser svagt så, just så, träffar sovrumsfönstret och vidrör våra ögonlock, dansar fjäderlätt och lägger sig intill. Undrar så över våra ögon, känner och letar. suckar och ler medan miljarder regndroppar förintas mot mitt fönster, antagligen tårar som fyller detta tomrum.