Vägen i skymningen buktar, fälten runtom
ligger orörda.
Runt krönet väntar havet men det är lång väg dit kvar,
ända bort till stjärnorna sägs det, tiden lutar mot en vägg
Sett där hon andas, finns, rymden är bara hennes vingar
där templet reser sej
där med sina väldiga armar om
Hon tittar upp och tänker att där legat en bro över, molnen skiftar i purpur grått regn över staden
Hon går och skuggorna
flimrar sjunker och faller, de var också barn en gång, hon lämnar de kvar
tills natten trätt sitt mörka hölje om henne
möter hon vinden, den sveper över och försöker tränga genom, aldrig har hon sett så många gatlampor brinna så starkt när regnpärlor blänker på dom
några fallna blad omkring
från de gamla träden borta i skogarna. dammkornen upplöses helt,
huden sval och len
genom hela natten går hon tills morron gryr. Då ser hon äntligen
havet hur det blänker
och strålar där framme så ljuvt
Hon ser också skeppet där
den avlånga kusten och utloppet hon har kär
hon vill gå ombord
fyren som står där långt ute vinkar med sina ljusarmar som sträcker ut strålarna för att finna liv i mörker.
Hon springer nerför backen
vinkar och ropar, äntligen är jag här min älskade, äntligen här, äntligen.
ser tydligt hur dagen ligger öppen, den har öppnat sig helt
som i en tavla
sjunker hon ner över motivet,
stelnar långsamt
hur himlen på den har rest upp platsen
hur allt liksom smälter in och omringas av ett väldigt ljus.