Här hörs
mörkret
är aldrig tyst

låter som
suckar

och regn


bakom hårda
väggar
och glas

bevakad i sin
livlösa
existens

av miljontals
stjärnor

som också
är bevakade


i sin livlösa

existens

av något
vi inte känner till

något som
antagligen också
är bevakat


men där slutar
mina tankar


de har fullt upp
med mig

ingenting är ändå inte
meningslösare
än att tro

jag lovar
och jag svär
och fruktar det så



du vet vad jag menar




det slutgiltiga






men här är ljuset
från lampan


tyst
dess ljud
så vackert

likt ett kristallklart
vattenfall
ned härifrån


kanske hör man
när det slocknar
och faller
i bitar

eller tänds
och vaknar
som små höga ljusa
vingslag i luften

när nattens fåglar
landar över hustaken


låter ibland
som när man
träffar bröstet

med grovkalibrig
ammunition

och sopas bort
eldas upp
och spridas i luften

just där
livslinjen

var dragen
lämnas inte ett endaste spår



här hör du

aldrig någon

säga ett
endaste ord

de kommer i tunnlar
och vaggar
fram

de är på väg
att säga något
men orden
är redan klistrade


med tung
svart lukt
längs muren

den vi drömmer om att
flyga över


försvinna bort vid

få höra vinden
smeka
likt en hand över


få sudda ut
och lägga dimman över
i en gryning

som ändå aldrig någonsin
brytt sej om oss

eller någonting annat
över huvudtaget