Elden har brunnit
Fått näring ur stillsamt lugn
Brunnit sig högre och vildare
än vad en slocknad själ kunde föreställa sig

Så vacker i sin vildsinta natur
Ett odjur som förtär och skapar nytt
Hur kunde en död någonsin veta
att livet åter igen kunde börja spira

Men näring tar slut
En eld måste slockna, måste dö
En grå aska finns kvar
stillsamt fallande i ett tomt skal

Värmen är borta
Kylan tar över
när tomhet efter saknad uppstår
Mörkret får åter igen spelrum

Så förädisk är elden
Lovar ljus och värme
Lovar liv, men bränner mest bort
Kvar finns det trygga svarta

Mörkret finns alltid kvar
att falla tillbaka mot
Stor, oändlig, ärlig
och vi vet var vi varandra har