På den blommande jorden skriver jag mina böner
på en prästkrages kronblad.

Bönen läggs på möjlighetsmolnet som svävar över
en okänd värld, i ett förflutet och kommande liv.

Möter trofasta vänner från ett tidigare skede,
sjunger opera och dansar hopp om kraft i omöjliga möten.

Kronbladen sprids för vinden och i regnet som molnet skapar
på sin väg mellan de olika energierna.

Göds av grundens mylla, mångas förböner, fåglarnas
och barnens sånger.

Så skriver jag igen med jungfrufrön på havets yta
som molnet tar till sig ur vattnets speglingar.

Dämpar så mina klagovisor från dess tunga djup.
Lättar på bördan tills den inte finns mer för alltid.