Jag gjorde aldrig fel.

Allt jag gjorde var rätt, ju.
I alla fall utifrån det perspektivet jag var tvungen att ta och ha.
Och därifrån jag agerade och befann mig var ju aldrig något alternativ ens existensbar.

Så jag förde konstant varje siffra till rätt kolumn, summerade ivrigt, dividerade ibland. Tabellerna och diagrammen täckte väggarna.
Evationer och formler utvecklades och tog form.
Det hela såg komplicerat ut men var klart och entydigt.

Jag gjorde ju aldrig fel.

Det jag inte såg var den stora formeln.
Och hade derivatan i min livsekvation varit konstant hade det varit mer hanterbart men nu råkade formeln vara exponentiell och derivatan fördubblades för varje steg jag tog.
Så naturligtvis hamnade jag väldigt galet.

Men jag gjorde ju aldrig fel.

Lyckligtvis så visade det sig att livet inte är någon ekvation.
Det var något annat.
Där hade jag gjort ett fel redan i ansatsen.
Tog ett kliv ner, chockfullt inseende.

Jag kunde ha fel.

Nåväl, jag var ju ändå förr eller senare tvungen att ta mig härifrån,  tvungen att klättra ner från tornet, ner i dalen genom skogarna, över kullarna, ända bort till ... ja, bort till horisonten.
Det var dit jag behövde gå och ville till egentligen.

Jag slet min blick från siffrorna och tabellerna och började muttrandes gå ner för den vindlande branta trappan.

-Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan .... ekade det tyst i trapptornet långt efter min abdiktion.