Efter att ha vandrat en dryg väg från, så la jag märke till att det vanliga och kända hade började klinga av.
Inte allt, men det slag av tryckande känsla av jagande och förföljelse, som jag visserligen med lätthet lurade bort men som alltid vilsedrev mig.
Nu behövde jag inte ta till de irrknepen längre.

Det var lätt och jag på något sätt flöt fram längs med vägen.
Bara uppfylld av sinnesintrycken där och då.
Och tomt på allt annat som tidigare tryckt och trängt mig.

Efter ytterligare ett tag så började dock den tomheten att fyllas.
Den lite plötsligt erhållna friheten lockade fram en massa annat jag inte var beredd på än.
Jag visste att jag borde göra något.

Jag ökade takten för att hinna fram till horisonten innan världen vände, återigen.