Allt jag företedde mig blev förbrytelser.
Utpekelser och skvaller följde mig oavsett vilket håll jag begav mig eller vilken rörelse jag företog mig. Aldrig såg jag något lä eller skydd, inte heller bara tillfälligt.

Fästningen jag byggde blev naturligtvis därefter.

Murarna var dussinet meter tjocka. De bastanta tornen var inte bara där för att ständigt ögna och granska vyn efter hot. Det var några andra funktionaliteter också som jag inte kan skriva om här. Mannarnas inkvartering och vapenarsenalen får jag heller inte skvallra om. Inte om det andra heller.
Nå, de djupa hålorna i berget hade blivit naturliga utrymmen för förvar av föda och inkräktare. Vattnet som flödade ner längs med bergssidan, borgens ryggrad,  samlade sig till en smärre bäck som vattnade nödfödan och därefter ringlade sig över fästningens innergård, ner i vallgraven för senare fors mot dalbottnen.
Färskvattnet togs från djupa källor djupt inne i berget.

Fästets första våning, i direkt anslutning till innergården, bestod av irrledande passager med förrädande valvgångar och ledde ner i hålorna. Detta i händelse av att någon smet förbi oanmäld och obetraktad. Sådana kryp skulle ju naturligtvis välja enkla vägar för att snabbt hamna ur siktet. Men i hålorna hamnade de.
Men jag hade väl egentligen tappat kontrollen över fästningens hela översiktsplan för länge sedan. Det var andra krafter som hade tagit det kommandot och byggt till det ena och det andra.

Jag befann mig gärna i de stora salarna en våning upp för möten med förbipasserande sällskap och ensamma vandrare. Dock var fredligt främmande alltmer sällsynt och besökare kom oftast bara till gårdsplan innan de avhystes.

Så såg det ut.
Tror jag.