Du är konst för mig
och alla vet att ingen älskar konst mer än jag
Men jag gråter inombords
när du säger att du saknar att knarka
Snälla, jag vill inte att du ska knarka
(utan mig)

I baksätet i en taxi på väg till en annan stad,
så sent på natten att det nästan är tidigt,
flätas våra fingrar ihop
och vi pratar som att det inte gått någon tid

Jag är rädd för att släppa blicken från dig
för då har du farit långt bort igen

Vi kan bara existera i 140 kilometer timmen