Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min själ talar


När min längtan har givit sig av och mitt
liv fortgår i en statisk lunkande takt

När mina drömmar aldrig blivit sanna
och hoppet slutat gro var finns då kvar

Uppgivenheten har aldrig varit jag men
vem är då jag som inte längre känner
kärlek hopp o förtröstan

Jag känner plötsligt hur vilsenheten
smeker min kind

hur jag än lever o lär kan inte längre
livet smickra min själ... Rozsi.Kovacs






Fri vers av Rozsi.kovacs
Läst 437 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2016-07-07 15:52



Bookmark and Share

  Quasimodo
Lite sorgset och vilset, men det känns ändå finns en vilja och ett hopp som fäster vid livet!
2016-07-18

  Carl Mikael Fäldt
Om diktarjaget tål komplimanger-så vill jag påstå att texter du skriver ALLTID känns ärliga-vilket är unikt trevligt.

Anser/känner

Mike
2016-07-16

  aol
Efter kaos kommer visdom, bra skaldat vännen så vemodsvackert berörande.
2016-07-13

  bohemen VIP
Det låter illa. Hur är det vännen?
Går du aldrig ut och dansar?
Dans kan vara en bra medicin.

Bohemen
2016-07-09

  bumerang
Vacker beskrivning av vilsenhet. Dikten i sig är känslofylld. men berättar om frånvaron av känslor.
2016-07-09

    ej medlem längre
Här bor en vackert vemodig ton i dina ord.
2016-07-08

  Rise Little One
Det finns inga fasta regler i livet och förändringar spelar en stor roll i det hela!
2016-07-07

    Dan Myrbeck
Berörande-bra berättat. Så där känner många nog sig periodvis.
2016-07-07

  KYREUS of Sweden
Hoppet är det sista
som överger människan
2016-07-07
  > Nästa text
< Föregående

Rozsi.kovacs
Rozsi.kovacs