det var då jag förstod. det finns inga ögonblick. mannen såg mot marken och skrapade med foten i den torra jorden. jag började tänka på oroliga hästar. "nej, försök inte lugna mig, när det är du som är orolig" han sparkade till en sten och var på väg att gå igen.

"jag orkar inte"

mina ord försvann in i sanden som yrde kring hans stövlar. han var redan flera meter framför mig och jag började gå igen. solen bröt just av toppen på berget.