Att befinna mig var aldrig problematiskt, förutom då från var enda utvägen.

Inte att redan befinna mig på väg heller.
Det var oftast euforiskt pirrigt.

Det var passagen mellan här och där som verkade trång och skrämmande.
Eller ögonblicket strax innan och kanske mer antagandet om den.

Att ändra eller byta given vistelse var vanskligt då den enda redan var given.
Speciellt om skälen endast var mina.
Men jag hade i hemlighet sedan länge tagit mig dit och hit igen och passerat.

Ravinens botten 1000 meter nedanför eller klippans slippriga branthet avskräckte inte denna gång.

Jag klättrade vidare.