När små barn hamnar i konflikt brukar de anklaga varandra för att vara dumma. ”Elak, heter det”, rättar de vuxna. Men jag tror att barnen har insett något väsentligt: det som orsakar konflikter är ofta minst en av parternas dumhet. Intressemotsättningar räcker inte. Välfungerande personer hittar nästan alltid sätt att hantera motsättningar utan bråk. Med kall egoism kan man köpslå. Girighet och ondska är ovanliga men dumhet finns överallt.

Få tillstånd är så tydliga och irriterande hos andra som dumhet. Hos sig själv är den lika svår att upptäcka som dålig andedräkt. Dumheten påverkar vår förmåga att hantera omvärlden men ännu mer gör den det svårt för oss att ifrågasätta oss själva. Den är inte en kroppslig defekt, utan en sorts mental kramp. När vi är dumma sluter vi oss för fakta och våra medmänniskors känslor. Dess orsaker är mystiska, men jag tror lättja och osäkerhet ofta bidrar. Dumheten kan drabba oss temporärt, påverka ett begränsat område eller bli permanent och allomfattande. Dumbommen är en person som gör sin dumhet till en livsattityd. Dumheten är självförstärkande eftersom den försvagar förmågan till reflexion och ifrågasättande. Den skapar en skön illusion om överlägsenhet. Därmed får den dumme ett övertag gentemot andra. Andra är medvetna om verklighetens komplexitet och svagheterna i sina resonemang. Dumheten besväras inte av motargument och fakta. Därmed kan den vinna åtskilliga diskussioner och orsaka mycket skada.

Den dumme vill inte lära sig något, men brist på kunskap är inte samma sak som dumhet. Einstein uppväxt utan skola och böcker skulle inte vara dum, bara okunnig. Dumhet förutsätter inte heller låg tankekapacitet. Även intelligenta personer kan envist hålla fast vid en orimlig idé. Snarare är dumhet att låta bli att använda förmågan att tänka. Den dumme biter sig fast i sin egen utgångspunkt, vägrar se saken med den andres perspektiv. Det är en fälla, en slags mental cancer. Dumheten leder till haverier för den dumme själv och åtskilligt lidande för omgivningen men är ett evigt gissel.

Ingen är fri från dumhet. Alla har blinda fläckar och beter sig obegripligt korkat ibland, men vissa drabbas oftare än andra. Rikt begåvade människor löper mindre risk. I gengäld är riktigt intelligenta dumbommar utomordentligt svåra att hantera. De kan försvara sig mot alla invändningar med både humor och medmänsklighet. Världen har gett dem rikligt med bevis på deras överlägsenhet, så de är mer eller mindre immuna mot tvivel. Jag hade inte tänkt nämna några namn i denna text, men kan inte låta bli att ta Sartre som exempel. Han var en lysande intellektuell, med förmåga att se igenom det mesta. Dock försvarade han länge Sovjetunionen, en av de mest destruktiva förtryckarstater som funnits i modern tid. Inga argument bet. Varför skulle han, med sitt gudalika intellekt, lyssna till gnomer som inte ens kunde formulera sig? I andra änden av spektrumet kan barn och personer med tydliga för-ståndshandikapp vara förvånansvärt kloka. Den som är van vid att inte förstå lyssnar gärna till andras argument och förklaringar. Det bästa vaccinet mot dumhet är ödmjukhet. Den som är beredd att ta in nya fakta och ompröva sin egen ståndpunkt löper mindre risk att fasta i orimligheter.

Mycket dumhet uppträder hos personer av medelmåttig begåvning som överskattar sig själva. Det är personer som har tänkt några goda tankar i sitt liv, och sedan tillbringar resten av sina dar åt att försvara dem. Dumheten frodas i slutna grupper, där man förstärker varandras fördomar och stänger ute intryck och kunskap från omvärlden. De värsta dumbommarna har antingen levt större delen av sitt liv i isolering eller omgiven av inställsamma underordnade. Diktatorer och kungar är klassiska exempel, men denna typ av dumhet drabbar även kändisar och uppburna artister.

Man kan fråga sig hur dumheten har uppstått. Det är svårt att föreställa sig vilket evolutionärt tryck som skulle ha gett upphov till den. Det är däremot lätt att hitta exempel på människor, företag och hela folk som har gått under av dumhet. Finns det ett en-da fall då någon har gynnats av egen dumhet? På kort sikt kan kanske dumheten spara energi, men på sikt är den en urusel strategi. Den kloke har ett mål och arbetar mot det så gott han kan. Han kan vara självisk, elak eller grym men hans handlingar är rationella utifrån hans syften. Dumma människor är näs-tan alltid är svåra att förstå. Dumbommens tänkande är slumpmässigt, dess irrgångar omöjliga att följa. Han motarbetar ofta sig själv. Ofta väljer han mål som objektivt är mot hans egenintresse eller metoder som motverkar hans syften. Ofta lurar dumheten honom till passivitet. Dess inneboende självgodhet skyddar honom mot all störande information som annars kunde ha varnat honom att huset står i brand. Exploateringen av andras dumhet är däremot en storindustri. Framgångsrika företagskoncerner och hela politiska partier bygger på det.

De flesta människor hanterar fenomen de inte begriper, som strängteorin eller samtida konstmusik, med jämnmod. Sådant lämnar de med förtroende till experterna. Dumbommar, däremot, bemöter saker de inte fattar på endera av två sätt. Det vanligaste är att de helt enkelt förnekar fenomenet. Saker som strider mot deras ”sunda förnuft” är nonsens, illusion. Jag begriper det inte, ergo existerar det inte. Det andra sättet är att anamma en missförstådd variant som en självklarhet. Att höra en riktigt dum person använda sin egen tolkning av relativitetsteorin för att motivera en sen ankomst eller något småfiffel är samtidigt komiskt och be-klämmande.

Min egen dumhet är mindre gräll men ständigt närvarande. Så snart jag slår sönder ett fint glas börjar min hjärna producera förklaringar som tar bort skulden från mig själv. Vem hade ställt det så nära kanten? Om inte S. hade pratat med mig samtidigt hade jag varit mera fokuserad. Den påverkar mig även i större frågor. Jag har gått igenom två separationer, och bägge gångerna har jag och min partner gått ner oss i obegripliga träsk av dumhet. Vi skadade varandra, oss själva och andra inte minst barnen. Det var prestigekrig, hämndlystnad och handlingar utan något som helst rationellt syfte. Ännu svårare att förklara var de konflikter jag under åtskilliga år hade med min son. Han var allmänt hopplös och begick alla möjliga misstag. Mycket han tog sig för tycktes ha som enda syfte att irritera eller utmana mig. Jag tvivlade på hans förmåga att klara sig. På olika sätt försökte jag få honom på rätt spår, och lät mig ofta provoceras till rena uppträden. Till slut gav jag upp. Varför spilla energi på ett projekt som så uppenbart inte var genomförbart? Ganska snart efter det sökte han in på högskolan, och klarade, trots sin allomfattande nonchalans, studierna bra. Så småningom kunde vi ta upp vårt samtal igen. Jag insåg att det bästa jag gjort för honom var att låta honom ta ansvar för sitt eget liv. Det är en svår lärdom för en person som är van att lösa alla problem med energisk aktivitet. Fast det besvärligaste var när jag tänkte tillbaka på min egen ungdom. Universums mest korkade person under de åren var min far. Vad var det som fick mig att upp-repa alla hans misstag, som om jag var laddad med exakt samma program?

Gång på gång fastnar jag i tankespår. De kanske var rimliga i början, men jag släpper dem inte trots att det borde ha varit uppenbart för länge sedan att de är ohållbara. Tanken på att jag kan ha fel är för smärtsam att tänka. Jag undviker fakta som hotar min tanke, och konstruerar allt mer komplicerade bevis för min dödsdömda tes. Ju mer energi jag investerar i den desto svårare är det att släppa den. Till slut går det bara inte längre. Då försöker jag hitta en skonsam reträtt fast det enklaste är att bara rättframt erkänna att jag hade fel. Det intressanta är att jag genomlöper ungefär samma positioner oavsett om andra är inblandade eller inte. Jag är precis lika prestigeriden inför mig själv som inför andra.