För er var jag blott ett dårskapens barn,
tanklöst slumrande på mattan av ryagarn,
djupt i min cell lidandes mina fåfänga kval,
av ängelns viskningar blev sommaren sval.

Det var Herrens ord jag spred till eder,
min far, min far hör hur jag dig beder,
men ni ville ej lämna mig i sänder,
tag min ande bort innan tiden vänder.

Jag ville aldrig bliva er felfria profet,
ni såg mig aldrig som den som vet,
vilka ord kan få bergen att rasa,
allt jag blev var gårdagens fasa.

Ängeln talte i sina kosmiska toner ut,
men vem vill lyssna när musiken tar slut?
Tankar större än jag kunde greppa,
och ingen lust fanns kvar att peppa.

Jag dör som en dåre på mjukaste golv,
slaget slog slint när klockan blev tolv,
hjärnan pinad av himlens skeva sång,
hoppas jag ser ännu en soluppgång.