Det finns något
i septemberskymningen
och i dina andetag
som gör mina steg långsammare.
Jag vill stanna till en stund,
dröja kvar i beröringsfläktar.

Jag följer ditt hjärtas slag
över milsvida tysta hedar.
Över enslig hjortronmyr,
darrande aspskogar
och prasslande lingonris.

En särskild stillsamhet
vilar över dina anletsdrag
då du visar mig skymningens nyanser.
Det är som om september
aldrig älskat såsom nu.

Jag berörs av din fläkt,
att livet är varken mer
eller mindre
än så just såhär.
En resa i rusningstrafiken
där jag måste lära mig
att kliva av när jag inte längre
berörs av septembertoner.

Molnmantel över hustaken
och en trött fluga i fönstret.
September
blev aldrig vackrare än i dina spår.


Copyright text och bild Änglaögon