Hon hade tyst sett på när de påbörjade slakten. Hon hade till och med deltagit, hållit i mordredskapet. Nu i efterhand när hon blickade ut genom köksfönstret mot lönnen som hon alltid funnit sin tröst hos, vars bladverk lugnande brukade susa henne trygg, ville hon bara skrika ut sin ångest och förtvivlan.

Den stod där tyst och naken som om den svarade med förebrående blickar emot henne. Hur hade hon kunnat göra så här? Trädet var inte bara ett vanligt träd. Det hade funnits där djupt rotat innan hon flyttade in i huset. Det hade stått pall för kustliga vindar, rekordeliga mängder av meterhöga snödrivor och sibirisk vinterkyla sedan mannaminne. Kattklor och barnaben, klättringar och omilda tag. Men också kärleksfulla smekningar. Hennes armar runt stammen, hjärtats slag mot den spruckna barken. Hennes tårar som sugits upp i rotsystemet. Kanske också hennes ande svävande i trädkronans sus när hon mediterade under det.

Nu syntes den stympade, slokande kroppen så hjärtskärande tunn och ensam. Under de tjugo åren hon bott här hade den gått från tanig och liten till storståtlig med rikligt lövverk och högsträckande grenar. På hösten målade den sina flikiga löv i brinnande färger som ville den ge henne sin kärleksförklaring. Vid första snöns ankomst brukade en stor del av löven fortfarande hänga kvar vilket gjorde det omöjligt att hinna kratta upp på hösten. Såklart besvärligt när stormen blåste över en del på grannens tomt. 

Syrenen kunde inte på långt håll tävla med herr Lönn. Trots att hon försökte locka och tråna med sina rika, doftande blomsterklasar och trots att hon också funnits där minst lika länge. Under åren hade hon till och med satt flera avkommor till jorden. Sprungna ur hennes gren. Nu stod de där i varsitt hörn av trädgården och ropade på varandra. Eller viskade. Deras blomspråk var särskilt varierande i doftstråk och klang under midsommartider. Ibland kunde de misstas och blandas ihop med Sirener. Nej, syrenen var vacker men ytlig. Dess skönhet var störst under en vecka varje sommar men lönnens själfulla och nästan mänskliga gestalt var bestående vacker vinter som vår och höst som sommar.

I dag hade hon lagt sin hand på den spruckna stammen, anat pulsen därunder som steg på våren tillsammans med saven men som nu kändes litet tunnare, nu när sommaren kramade sina värmearmar om den och solen kysste dess hjässa. Den ståtliga kronan hade stympats fult. Som en fulklippt pagefrisyr där Edvard Scissorhands hade fått löpa amok i trädtopparna.

Den sista sommaren. Hennes hand skulle sakna den barkiga, skrovliga och hudlika ytan. Hennes ögon skulle sakna dess fägnad. Nu skulle de snart skiljas åt för alltid. Tjugo år. Hon ville inte skiljas på detta sätt.  Kunde hon ta med sig sin vän i hem lik het? I ett nytt hem inte helt olikt? 

Sprickan i stammen som uppkommit en vargavinter när det var -43 grader. Minus 43 grader och lönn för mödan att vilja leva vidare!  Hon tittade kärleksfullt litet närmare in i sprickan som nästan liknade ett sköte. Tyckte hon inte att den rörde sig litet? Hon stammade nästan i tankarna av upphetsning och framför hennes ögon  uppenbarade sig plötsligt ett...lönnfack! En hemlig port där hon hade in träde, en sightseeing in i... där deras stamceller äntligen skulle mötas. Där det lövades och byttes årsringar. Där en rot och en fot var likställda med varandra. Föreningar och förgreningar.

Hon vaknade när solens nedåtgående strålar kittlade henne genom bladverken som skuggade hennes ansikte.

//" Do you löv me? -Näver!"//